Victor & Stefan Estby

Victor och Stefan Estby

Far och son som ungdomsförfattare

Victor & Stefan Estby har givit ut tre ungdomsromaner: Beskjuten, Jagad och Plåtad.

Beskjuten (ungdomsbok): Detta är Victor och Stefan Estbys första ungdomsthriller. Den handlar om Ted, en högstadiekille som ibland delar ut reklam, han får ett pistol i sin ägo.

Plåtad (ungdomsbok): I Gröndal upptäcker Ted och hans kompisar en fotostudio på ett industriområde. Detta är Victor och Stefan Estbys tredje undomsthriller om Ted och hans liv.

 

Här presenterar författarparet varandra: 

Stefan Estby, far:
Min far, i år exakt dubbelt så gammal som jag. Han är arbetshästen, men lutar sig ofta tillbaka, vinklar upp näsborrarna och slänger iväg en ögonbrynshöjd elak sofistifikation. De flesta av mina bekanta har svårt att umgås med sin farsa. För mig har det aldrig funnits något val. Det har varit självklart. Lika självklart som att vi börjar sjunga Cornelis Vreeswijks "Åh, vad jag var lycklig inatt", Evert Taubes "Fritiof i Arkadien" på "Solola"- eller "Inbjudan till Bohuslän"-melodin eller Povel Ramels "Man cyklar för lite", i samma andetag, till ett glas OP har det varit att skriva ihop. 
Att det blev just ungdomsromaner är en vindlande tankekedja jag aldrig riktigt fått rätsida på och aldrig kunnat eller velat påbörja med någon annan.
En del skulle säkert tycka att det skulle vara svårt eller omöjligt att skriva tillsammans med sin far, särskilt om han är svensk- och filosofilärare. Jag ser det bara som ett stöd och kanske en utmaning. 
När jag gick på gymnasiet, på skolan där farsan jobbar, sa några klasskompisar: "Du får höga betyg i svenska för att din farsa är svensklärare." Jag svarade: "Jag valde en farsa som var svensklärare, varför gjorde inte ni det?"

Victor Estby, son:
Min son, som jag känt i halva mitt liv, visade sig innehålla en enträgen journalist med starkt socialt medvetande. Han har också påhittig och flitig, med stark språkkänsla. Dessutom är han mycket kritisk, inte minst mot mig och mitt skriftspråk. Som svensklärare får man ofta svara på frågor om "hur det ska vara" och "vad som är rätt". Men till och med ordböckerna är försiktiga och ger flera alternativ. Vi måste acceptera att språket utvecklas, även om svensklärarna inte står för särskilt mycket av den utvecklingen, men journalisterna gör det! 
För några år sedan försökte vi skriva noveller och vi har även gjort låttexter och texter och sketcher till revyer och vid ett par tillfällen har vi stått på scenen tillsammans, när vi vistades på samma skola i Södertälje under ett par år.
Efter diskussioner var vi överens om att vi ville göra något tillsammans och att det skulle bli en ungdomsbok, eller helst flera som skulle utspela sig i vårt grannskap; vi var rätt nyinflyttade i Liljeholmen. Och så blev det. Den anrika förstaden Gröndal som ser så fridsam ut ruvar förstås på en massa hemligheter och dem skulle vi berätta om. Så fick vi sällskap av den femtonårige Ted som under otaliga promenader i grannskapet mycket öppenhjärtigt berättade för oss om sitt liv och sina äventyr.